Varför minskar smärta när vi trycker på det?

Hur fungerar smärta egentligen och varför tar vi oss för området vi slagit oss på? Varför gör det mindre ont om vi håller oss för knät vi precis slog i, och var sitter egentligen smärtan. Allt detta och mer därtill finner du i texten.

KD General Blog Image

Varför känner du mindre smärta efter att du strukit dig själv över knät några gånger på stället du precis ramlat och slagit i? Du ramlar nerför en trappa och slår dig hårt i knät. Omedvetet vänder du blicken mot det onda och stryker med handen. Eller så för du händerna till knät för att känna på stället där du tog i och börjar stryka över området.

Detta är reaktioner som sker utan att vi tänker på det. Det är flera av våra autonoma reflexer nedärvda från årtusenden tillbaka som vi gör dagligen utan att tänka på det.

Det är en av våra reflexer som främjar överlevnad. Likadant gör vi om det är skador på andra ställen på kroppen eller annat. Man kan se från olika idrottsevenemang att idrottare tar sig mot baksida lår när de får en bristning i baksidan under ett 100m-lopp i VM exempelvis.

Att titta på området, gnugga eller hålla på skadan sker automatiskt som en autonom reflex och får oss att må bättre, men har du någonsin reflekterat över varför det sker? Varför detta hjälper försöker vi förklara längre ner.

Smärta, så fungerar det i korthet

I kroppen har vi ett antal receptorer som triggas av olika sorters “smärta” och som kallas för nociceptorer. En nociceptor är en specialiserad cell som har i uppgift att skicka signal till hjärnan om något hotar organismens överlevnad.

Notera att nociceptorerna inte berättar något om VARFÖR utan bara ATT något är fel (1). Du slår hårt i knät och nociceptorer från det området skickar signaler till hjärnan för bearbetning. Signalen når hjärnans relästation – Thalamus – för att slutligen landa i gyrus postcentralis där signalen registreras som smärta.

Gyrus Postcentralis är en del av av hjärnan som är kopplad till organisation av rörelser. Thalamus skickar en förfrågan till Gyrus Postcentralis om vi upplevt samma känsla i samma del av steget. Tänk dig själv gåendes från sidan och frys den bilden mitt i steget när du har ena armen framför kroppen och andra bakom.

Tänk dig att det är i denna del av steget som du skadas och det är denna information som Gyrus Postcentralis skickar tillbaka till Thalamus med en bekräftelse att “ja, här i den här delen av steget skrapade knät i” eller “nej, ingen tidigare skada i denna del av steget”.

Resultatet på denna förfrågan avgör hur hjärnan kommer att agera därefter – skydda strukturen eller inte. Om den skyddar så nedregleras muskler i absolut närhet till skadan när vi är i samma del av”steget” som vi skadade oss.

Smärta i praktiken

Att sätta handen på skadan kan vara så enkelt som att skydda och täcka området för ytterligare skada, en överlevnadsreflex. Men att gnugga knät efter att du slagit i det gör också mindre ont. Varför då?

Det vi vet är att signalerna från det skadade området minskar, varvid Thalamus inte längre känner av signal om “fara” från området. Detta är sannolikt också mekanismen bakom kinesiotapens effekt om den appliceras på tidigare skada. Observera att detta endast är en temporär minskning av signalen. Efter några sekunder så minskar hämningen och skadan ”återuppstår”.

Smärta och smärtlindring på central nivå

Vi vet att all smärta uppstår i hjärnan och inte där du har ont (1). Hjärnan signalerar smärta baserat på inkommande signaler från receptorer i kroppen, vilket vi försökte visualisera för dig längre upp. Forskningen har även kommit fram till att uppfattningen om smärtlindringen uppstår på hög nivå i hjärnan, i den kortikala delen av hjärnan (2).

Portteorin – den gamla beprövade modellen

En teori om varför beröring vid en skada minskar smärtan kallas för portteorin och var tidigare en ledande teori. Den teorin har använts under många år vid utbildningar i massage mfl.

Med portteorin kan man med hjälp av sensorisk input och genom att gnugga skadan åsidosätta inputen från nociceptorerna och minska smärtan.
Enkelt så stängs porten vid beröring av innan signalerna om smärta och fara når hjärnan – hjärnan får helt enkelt ingen information att det finns någon “fara”.

Portteorin säger oss att genom att stimulera det smärtsamma området med exempelvis crude touch, kyla eller värme så förvirrar du hjärnan genom att skicka två olika signaler samtidigt. Signalerna går via de myeliniserade snabba nervfibrerna och icke-myeliniserade nervfibrerna till ryggmärgen. De snabba hinner av naturen alltid först, och blockerar att hjärnan fångar upp de långsamma nociceptorerna.

Att själv gnugga knät verkar ge positiv effekt men att låta någon annan gnugga skadan åt dig verkar inte alltid ge samma minskade smärta, det har en effekt på barn, men detta har nödvändigtvis inte med portteorin att göra utan att man helt enkelt byter fokus från smärta till annat. Det kan till och med ge mer smärta då andra personer än dig själv kan upplevas som fara – be någon hitta en öm punkt på kroppen. Tryck därefter själv på samma punkt. Vanligtvis upplevs ingen ömhet och det kommer av att smärtan kom på grund av “yttre fara”.

Portteorin har sedermera visat sig otillräcklig när man konstaterat att smärtlindringen sker på hög nivå i centrala nervsystemet och inte på ryggmärgsnivå, såsom portteorin vill göra gällande.

Den centrala smärtlindringen – PAG

När vi drabbas av skarp smärta, exvis att du skär dig, så går signalerna från området via de snabba fibrerna upp till hjärnan. I tectum, en del av mitthjärnan, hittar vi PAG, periaqueductala grå. PAG utsöndrar ett morfinliknande preparat som hämmar smärta när vi tittar på området som vi skadat, dvs har du skurit dig i fingret kommer du reflexmässigt att titta på skadan och uppleva mindre smärta. PAG är starkt förknippat med synen (3) och med amygdala – vårt stresscentrum.

Hjärnans karta över kroppen – en tredimensionell GPS.

I våra hjärnor finns en karta över våra kroppar. Här representeras både position och konfiguration av kroppen som ett 3-dimensionellt objekt “i rummet”. Detta inluderar form och positionen för alla kroppsdelar.

Denna GPS kan du själv testa genom att blunda och låta någon annan röra dig på huden. Utan att titta så vet du exakt var detta var någonstans. Hjärnan förväntade sig den kroppsdelen just där. Hjärnan utvecklar denna karta genom sinnesintryck (syn, känsel, proprioception, etc) och uppdaterar sig själv hela tiden.

Om vi ändrar läget för våra armar och ben (exvis vid löpning) eller kroppens dimension ändras (vilket inträffar under ett barns tillväxt eller under en graviditet) så uppdateras hjärnan med den nya informationen. När vi då slår i knät så ger “känslan” runt skadan oss en möjlighet att kontrollera att vår fysiska kropp fortfarande matchar med den inre kartan i hjärnan. “Känslan” runt skadan skickar signaler så att hjärnan får reda på hur allvarlig skadan är. Denna information tillåter hjärnan att skicka ut ett lämpligt smärtsvar och det lagras nu information om att i ett visst område i en del av “stege finns det fara som vi upptäckte genom en skarp signal från knäområdet.

Att känna efter på kroppen med handen och inse att allt är intakt, dvs att den sensoriska informationen och den från synen, stämmer med den information som hjärnan har lagrat sedan tidigare.

7 tips på praktisk applicering

Exemplet ovan visar på hur vi reagerar på att slå i knät och kroppens vikt i upplevelsen av smärtan. Det finns ett antal mekaniska och kemiska faktorer som bidrar till smärtan vi känner när vi skadas.

Men svårighetsgraden och varaktigheten av smärta kan påverkas av hur väl sensorisk information som kommer in från periferin matchar hjärnans karta av kroppen.

Till exempel, fantomsmärtan som ofta uppkommer efter amputation av en extremitet tros minska med tiden allt eftersom hjärnan uppdaterar en ny bild av kroppen.

Ihållande eller kronisk smärta tros innebära en obalans mellan den befintliga kartan i hjärnan och vad som händer i vävnaderna.

Praktisk applicering

Att hantera smärta vid både akuta och kroniska skador bör handla om att ge så mycket icke-hotande sensoriska signaler som möjligt för att förbättra hjärnans förmåga att uppdatera sin kroppskarta. Vissa strategier kan omfatta:

  • Ge sensorisk input genom våra händer.
  • Titta på rörelsen över det skadade området direkt eller i en spegel (aktiverar PAG)
  • Ta ut en led i full rörelse eller tills det tar stopp. Det skickar signal via mekanoreceptorer i leden att full rörlighet tillåts. Hjärnan uppfattar detta som normaltillstånd.
  • Röra det smärtsamma området med slutna ögon.
  • Visualisera rörelse av den smärtsamma kroppsdelen med slutna ögon utan att
    faktiskt röra den.
  • Placera kinesiotape över det smärtsamma området för att på så sätt öka den propriceptiva feedbacken.
  • Utföra spontana och nya rörelser för att erbjuda ny input till hjärnan

Det här är bara några av möjligheterna. Målet är att hela tiden förbättra sensorisk information från det smärtsamma eller skadade området in till hjärnan för att informera om vad som händer. Detta kan minska uppfattningen om hot och slutligen minska svårighetsgraden och varaktigheten av smärtan.

Modern smärtforskning berättar för oss att smärta/symptom är hjärnans sätt att se till att vi blir uppmärksamma på att något är fel. Det är också klarlagt att smärta inte beskriver vad som är fel på vävnaden eller varför. Kom ihåg det nästa gång du söker hjälp och någon bara behandlar dig där du har ont.

Referenser

1) Why things hurt – Lorimer Moseley
2) Temporal Analysis of Cortical Mechanisms for Pain Relief by Tactile Stimuli in Humans – Cerebral Cortex March 2006;16:355–365 doi:10.1093/cercor/bhi114 Advance Access publication May 18, 2005
3) Jenkins, Dacher Keltner, Keith Oatley, Jennifer M. Understanding emotions (3rd ed.). Hoboken, N.J.: Wiley
4) M.S. Fanselow, R. Ponnusamy, in Encyclopedia of Stress (Second Edition), 2007. Sid 161-165.

  • Få exklusiva erbjudanden

Obligatoriskt

KOM IGÅNG

Bli smärtfri redan idag

Kontakta oss på naprapatkliniken Kroppsdetektiverna så hjälper vi dig vidare.

Boka tid